Kris & Trauma

Att må dåligt och att inte fungera som vanligt efter att råkat ut för en mycket allvarlig händelse är helt normalt, även om det inte drabbar alla. Reaktionerna visar på sätt och vis hur tätt sammanlänkad vår kropp och vårt psyke är. Men det kan vara svårt att veta när problemen blir så svåra och långvariga att man kan kalla dem ett trauma.

Oavsett om det gäller en tillfällig kris eller något mer utdraget och allvarligare är det alltid bra att vara observant och medveten - och att inte dra sig för att söka stöd och hjälp.

Att veta vad man kan förvänta sig av sina reaktioner efter att ha gått igenom en allvarlig händelse kan vara en trygghet både för den som drabbats och dennes närstående. Det kan vara skönt att veta att de är helt naturliga och att de som regel kommer att gå över. Få människor fungerar precis som vanligt efter en uppskakande upplevelse och det kan vara väldigt obehagligt att inte känna igen sig själv. En svår händelse ger oss på sätt och vis en överdos av känslor och intryck. Sedan är det upp till vår kropp att ta hand om och portionera ut alltsammans i den takt vi klarar av.

Skillnad traumatiska kriser/livskris/utvecklingskris

En traumatisk kris brukar definieras som en reaktion på en oväntad, extremt omvälvande yttre händelse som leder till att hela vår existens, vår trygghet och vår identitet upplevs hotad. Reaktionen kan också uppstå som en följd av en långvarig, svår belastning.Den traumatiska krisen drabbar hela individens tillvaro och får emotionella, tankemässiga (kognitiva) och fysiska följder.

En utvecklingskris handlar om de reaktioner som kan uppstå som en följd av att vi befinner oss mitt i en av de övergångar som vår utveckling som människor för med sig. Det kan till exempel handla om att bli tonåring, att flytta hemifrån (och omvänt: att barnen blir vuxna och flyger ut boet), att bli äldre och pensioneras. Det är en del av det naturliga livet och ändå kan det kännas som att marken skakar under fötterna. Det är som att vara i en ny och okänd terräng och inte känna igen varken sig själv eller omgivningen. Ibland kan det bäst beskrivas som en identitetskris: vem är jag nu, i den här nya situationen?

En livskris kan, utöver detta, utlösas av naturliga men svåra händelser som drabbar oss. Det kan vara en skilsmässa, att förlora jobbet eller att hamna i en konflikt som får följder för våra relationer, och mycket annat. Frågor som uppstår och pockar på ett svar är: Vad hände? Hur ska jag förstå det? Vad ska jag göra med mitt liv nu?

Reaktioner

Vanliga psykologiska reaktioner eller symptom vid en kris är oförmåga att ta in det som har hänt, känslomässig avstängning, känslor av overklighet, överväldigande känslor, låg självkänsla, trötthet, sömnproblem, ångest och oro, nedstämdhet, känslighet för stress och krav, koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Följden kan bli svårigheter att klara av arbete och socialt umgänge eller att orka med att leva ett bra liv.

De psykologiska reaktionerna vid ett trauma kan vara som vid kris (se ovan). Mer specifika symptom efter ett trauma är s.k. posttraumatiska stress-syndrom (PTSD), bl a spänd vaksamhet, invaderande minnen (”flashbacks”), mardrömmar (ev. med återupplevande av traumat) och undvikande av människor, platser m m som förknippas med traumat.

När ska man söka hjälp?

Reaktionerna är på sätt och vis tecken på att psyket och kroppen är upptagen med att bearbeta det som hänt. De kan hålla i sig under en längre tid, även om de i regel blir lindrigare så småningom. Man bör inte dra sig för att be om professionell hjälp om situationen känns tung, oavsett var i processen man befinner sig. Det finns hjälp att få. Och skulle symtomen inte mildras ska man definitivt uppsöka professionell hjälp. En traumatisk händelse som blir för svår för individen att bearbeta kan i förlängningen leda till depression, ångest och/eller så kallad posttraumatiskt stress-syndrom (PTSD). Om man fortfarande mår dåligt, om situationen är oförändrad eller har förvärrats inom en månad kan man ha drabbats av PTSD.

Krisens faser

Trots de individuella variationerna kan man ändå urskilja vissa gemensamma skeenden i ett krisförlopp. De brukar kallas för krisens faser.

Chockfasen

Den här fasen brukar beskrivas som en känsla av overklighet, förvirring, att inte ta in vad som händer eller att befinna sig i en bubbla. Det är som om vårt psyke skyddar oss från att behöva ta emot hela vidden av händelsen på en gång. Det är viktigt att inte denna fas varar för länge då det kan försvåra den nödvändiga bearbetningen och förståelsen av vad som hänt.

Reaktionsfasen

Nu drabbar oss insikten om vad som hänt, steg för steg eller med full kraft. De starka känslorna kommer upp till ytan och kan inte längre hållas tillbaka. Förtvivlan, ångest, depression, ilska och utmattning är vanliga reaktioner.

Bearbetningsfasen

Denna fas innebär att man på ett mer medvetet sätt börjar kunna ta in och bearbeta vad som hänt. Man är inte längre helt upptagen att den traumatiska händelsen utan under korta stunder, som med tiden blir längre, kan man släppa tanken på det som hänt, vilket gör det möjligt för en återhämtning av påbörjas.

Nyorienteringsfasen

Den smärtsamma händelsen är nu en del av ens liv, inte glömd men inte heller ett öppet sår. Man börjar alltmer kunna rikta sin uppmärksamhet och sin energi framåt, mot ett liv som inte kan bli detsamma som tidigare, men som ändå kan bli hanterbart och meningsfullt.